1:a advent! 

Nu är det december!! nu är det inte långt kvar till jul! Idag har jag börjat julpyntat mitt rum lite, jag kommer göra ett inlägg på hur man kan pynta till sitt rum i vekcan förhoppningsvis. Men nu för att fira 1:a advent får ni kapitel 7 av mörka makter. 

 

När Natalie lämnade huset hade Rebecca först känt sig väldigt fundersam vad hon borde göra härnäst. Tillslut hade hon bestämt sig för att kolla in huset. Det var mycket större än huset hon och hennes familj bodde i. Hon går igenom köket. Kylskåpet är fullt med gamla foton. Rebecca kollar närmare. Många av korten föreställer en lycklig familj. En mamma, en pappa, en bror och sen Natalie. Rebecca går vidare och kommer in i vardagsrummet, en stor tv sitter uppe på väggen och en stor soffa står framför. Här skulle hon och Jack ha sina filmkvällar. Då kommer hon på, hon och Jack skulle ju ha filmkväll ikväll. Hon hade glömt att berätta det för Natalie. Hoppas hon klarar sig ändå. Rebecca går tillbaka till hallen och uppför trappen och in i Natalies rum. Hon vet inte alls vad hon ska göra så hon letar efter någon bok hon skulle kunna läsa för att fördriva tiden. Natalie har ingen bokhylla alls på sitt rum men Rebecca hade sett en i deras vardagsrum. Hon går tillbaka ner och in i vardagsrummet. Hon går fram till bokhyllan och kollar in titlarna. Ingen riktigt fångar hennes uppmärksamhet så hon drar bara ut en på måfå. Det blev en tjock bok om historia. Rebecca lägger den på soffan och går ut i köket och hämtar ett glas vatten. Sen sätter hon sig och läser boken.

Hon slukas helt upp av historia boken så hon märker inte att dörren öppnas. Rebecca tittar upp när hon hör att det börjar stökas i köket. Hon lägger ifrån sig boken och går in i köket. Vid matbordet står en ganska ung kvinna med kort rött hår, Rebecca tror att det är Natalies mamma trots att de inte alls är lika.
”Hej, gumman! Allt bra med dig?” Natalies mamma kommer fram till Rebecca och kramar om henne.
”Allt är bara bra med mig.” svarar Rebecca när Natalies mamma har släppt taget. Hon Ler och går tillbaka till bordet och fortsätter pyssla med någonting Rebecca inte kan se. Rebecca går tillbaka till vardagsrummet. I soffan sitter en liten pojke men hår ner över öronen. Han har satt på Tv:n och kollar på något barnprogram. Rebecca går till soffan och tar upp boken. Den lilla pojken tittat konstigt på Rebecca. Har han förstått att jag inte är Natalie? Men sen ser Rebecca att han tittar på den tjocka boken i hennes händer.
”Vad är det?” frågar hon då vänligt hon kan.
”Du läser inte.” svarar han kort. Menar han att Natalie inte burkar läsa.
”Jag hade inget annat att göra.” svarar Rebecca och sätter tillbaka boken i bokhyllan. Pojken nickar oh återgår till att titta på tv. Rebecca går tillbaka upp på Natalies rum och sätter sig på den stora sängen. Hon måste ha somnat för när hon tittar på klockan är klockan halv nio. Rebecca känner sig hungrig och går ner till köket. På köksbordet ligger en lapp.
                  Vi åkte och handlade, du sov så djupt så jag ville inte väcka dig. M.
Rebecca öppnar kylen och tar fram en yoghurt förpackning. Hon letar runt i skåpen ett tag innan hon hittar en skål. Hon tar med sig yoghurt-skålen ut på gräsmattan. Kvällen är väldigt varm och Rebecca njuter verkligen. Hon går längre nerför gräsmattan tills hon kommer till en liten berså, hon sätter sig ner på en stol. Plötsligt hör hon något knastra bakom sig. Det låter som något djur men mycket högre. Hon vänder sig om och ser de mörka dimmorna från drömmen. Rebecca släpper skålen och den slår ner på gräset. De mörka dimmorna kommer närmare och närmare. Rebecca försöker springa därifrån men hon står som fastfrusen. Hon sirrar skräckslaget på dimmorna, de börjar linda sig runt henne men inte på samma sätt som i drömmen. Utan de drar henne närmare och närmare buskarna. Hon försöker kämpa emot men hon sitter fast. Hon kan inte göra någonting så hon sluter ögonen och försöker intala sig att det bara är en dröm. När hon öppnar ögonen igen är allting svart runtom henne. Rebecca tar ett djupt andetag, hon andas in dimmorna. Hon börjar känna sig sömnig. Hon sluter ögonen igen och svimmar.

En månad kvar till jul! Äntligen börjar det närma sig. 

För att fira denna dag så får ni ett nytt kapitel av Mörka makter. 

 

Vet att det varit lite segt i början men nu börjar mer hända. 

 

Hoppas ni tycker det är bra! 

 

Natalie lämnar sakta sitt hus. Rebecca hade berättat för Natalie hur det brukade gå till hemma hos henne, så föräldrarna inte skulle bli misstänksamma. Rebecca hade också förklarat vart hennes rum låg, så inte Natalie skulle gå till helt fel rum. Natalie kommer in på Rebeccas gata, den är lite sunkigare är hennes men ändå väldigt mysig. Hon närmar sig Rebeccas hus, han tar ett djupt andetag och går in på gården. Grusgången som leder fram till ytterdörren är kantad av många olika sorters blommor som Natalie inte har någon som helst koll på. Hon öppnar ytterdörren och går in i hallen. Hallen är väldigt liten och ganska trång. Skor ligger slängda på golvet och små jackor ligger bredvid. Natalie tar av sig skorna och ställer dem på skohyllan där vissa skor står. Hennes jacka hänger hon upp på en krok som är täckt med andra jackor.

”Rebecca, är det du?” ropar någon inifrån huset. Natalie reagerar inte.

”Rebecca!?” ropar samma röst lite högre den här gången. Natalie förstår nu att det är henne personen menar.

”Ja?” ropar hon tillbaka.

”Vad bra att det var du! Jag behöver din hjälp.” Natalie går sakta mot rösten. Hoppas att de inte märker att det inte är Rebecca. Hon går fram och kommer in till ett kök. Inne i köket står en kvinna vid diskbänken.

”Ja, vad ville du ha hjälp med?” frågar Natalie, kvinnan vänder sig om. Hon stirrar på Natalie. Nu är det kört hinner Natalie tänka innan Rebeccas mamma tar till orda.

”Vad har du i ditt ansikte? Är det smink? Du som aldrig brukar ha smink!” säger Rebeccas mamma och vänder sig om mor diskbänken igen. Natalie andas ut, hon tror jag är Rebecca.

”Uhm, jo. Jag ville bara prova hur jag såg ut i smink.” svarar Natalie och Rebeccas mamma nickar.

”Jo, skulle du kunna städa upp i hallen. Du kanske märkte hur stökigt det var där och jag måste fixa maten.” Natalie nickar och går ut i hallen. Hon plockar upp alla skor och tränger ihop dem på skohyllan. Jackorna hänger hon upp på krokarna. Det ser genast bättre ut och Natalie börjar gå mot trappan som ligger mittemot köket.

”Tack så mycket, det är mat om ungefär en timme!” ropar Rebeccas mamma ut mot hallen. Natalie går uppför trappan, vidare till vänster och sen en dörr där det står Rebecca på med stora bokstäver. Det var inte alls svårt, tänker Natalie när hon öppnar dörren. Rebeccas rum är mycket mindre än Natalies. Sängen står mot ena väggen och mittemot sängen är fönstret. Under fönstret står en stol med kläder hängda över den. En bokhylla och en garderob är också intryckt i rummet. Natalie förstår inte hur man kan leva på en sådan här liten yta. Men är man van så är det säkert inte så svårt. Natalie sätter sig på sängen. På nattduksbordet bredvid sängen ligger det en hel hög med gamla böcker. Natalie tar upp en och bläddrar i den, texten är liten och boken är tjock. Natalie lägger ifrån sig boken på bordet.
Hon och Rebecca hade bytt kläder innan Natalie gick därifrån. Rebeccas kläder var väldigt annorlunda än vad hon var van vid. Mycket mer enkla basplagg och jeans. Natalie går fram till garderoben och öppnar den. Där inne hänger det många fina blusar. Varför använder inte Rebecca dem här? Natalie tar fram en. Det är en långärmad vit topp i mjukt material. Natalie öppnar en låda, där i ligger prydligt ihop vikta jeans i olika nyanser. Natalie går tillbaka till sängen och sätter sig än en gång på den.

Det knackar på dörren och några sekunder senare ropar Rebeccas mamma på Rebecca. Natalie skyndar sig ut från rummet och vidare nerför trappan. I dörröppning står en kille med blont hår. Natalie känner igen honom som killen hon har sett Rebecca gå omkring med i skolan med. Namnet har hon helt glömt bort.
”Hej!” säger han och ler stort mot Natalie. Rebecca hade inte berättat om någon kille alls.
”Hej.” svarar Natalie och ler tillbaka. Vad vill han, har han och Rebecca bestämt något som hon sedan glömt bort att berätta?
”Ska du inte bjuda in Jack?” frågar Rebeccas mamma. Jack, juste det var så han hette.
”Ja, absolut. Kom in.” Jack går in i hallen och tar av sig jackan och skorna. Rebeccas mamma går tillbaka in i köket.
”Är allt bra med dig eller?” frågar Jack. ”Du verkar lite spänd.”
”Nejdå, jag är lite trött bara.” svarar Natalie tveksamt. Vem var Jack, var han bara en vän eller något mer. Varför hade inte Rebecca berättat om honom?
”Har du glömt bort vår filmkväll?” frågar Jack med ett leende.
”Oj, ja. Förlåt mig. Det har varit mycket i huvudet.” svarar Natalie. Jack verkar gå på det och närmar sig trappen där Natalie står kvar.
”Ska vi gå upp eller?” skrattar han fram. ”Eller tänkte du stå kvar här hela dagen?” Natalie står osäkert kvar. Jack går förbi Natalie och vidare upp mot övervåningen. Natalie börjar följa efter Jack som verkar veta precis vart han ska. Han går in på Rebeccas rum och slår sig ner på sängen. Natalie går efter honom in och sätter sig på stolen vid fönstret.
”Så, vilket film ska vi se? Jag tog med lite olika.” Han drar fram olika filmer ur sin ryggsäck. Alla filmer ser väldigt gamla och tråkiga ut, lika som boken som ligger på nattduksbordet.
”Uhm, det spelar ingen roll för mig.” svarar Natalie som är lite osäker på vilken film Rebecca skulle valt.
”Okej, då tar vi den här.” säger Jack med lite fundersam ton. Han håller upp en an de tre filmerna framför Natalie.
”Okej.” svarar Natalie kort.
”Alltså, på riktigt. Hur är det?” frågar Jack. Natalie förstår att hon inte kan vara så tveksam. Då kommer alla märka att något är fel.
”Det är inget, som jag sa: Jag har haft mycket i huvudet.” svarar Natalie. Jacka ska precis säga något men då ropar Natalies mamma att det är dags för mat. 

Söndag igen vilket betyder ännu ett kapitel! 

Hoppas nu kommer gillad det:

 

Rebecca går långsamt genom området Natalie bor i. Alla husen ser så exklusiva ut. Rebecca önskar att hon bodde här istället för sin gata med gamla ruckel, jämfört med det här. Rebecca går längs med gatan, hon började titta på brevlådorna så hon skulle komma rätt. Hon visste sedan innan att Natalie bodde i de finare områdena i stan, nu gällde det bara att hitta rätt hus. Hon går till vändplanen och är nästan på väg att vända om för att se om hon har missat huset, när hon ser ett namn hon känner igen. Asplöv. Är inte det Natalies efternamn? Rebecca var inte säker men om det stod efternamn så var Asplöv det enda hon hade en liten aning att det kan vara Natalie. Rebecca går på grusgången fram till dörren och ringer på dörrklockan. Hon lyssnar efter rörelse inne i huset och hon hör steg.

”Hej!” Rebecca blir lättad av att det är Natalie som öppnar.

”Hej!” svarar Rebecca. Natalie öppnar dörren och välkomnar Rebecca in.
När Rebecca går in genom dörren blir hon häpen, hon trodde att det skulle se lika exklusivt inne som ute men inne hos Natalie ser det ännu bättre ut än i Rebeccas tankar.  Natalie går upp för den stora trappen mitt i hallen. Rebecca står kvar och beskådar den stora hallen. En stor glaskrona hänger i taket och på väggarna sitter fotografier på två små barn. Natalie står i mitten av trappan och väntar på Rebecca.
När Rebecca går in i Natalies rum tappar hon hakan. Natalies rum är nästan lika stort som Rebeccas vardagsrum där hemma. Vid väggen står en stor dubbelsäng, bäddat med vita lakan och jätte många kuddar. Mot fönstret står ett stort skrivbord. Rebecca går fram till fönstret, utsikten är fantastisk. Natalie har utsikt över deras trädgård och bortom det en liten sjö och massa berg. Rebecca har aldrig varit inne i ett så lyxigt hus. Natalie har satt sig ner på sängen.

”Så, vad tycker du?” frågar Natalie och skrattar till.

”Det är helt otroligt fint!” Rebecca sätter sig på sängkanten. Natalie skrattar.

”Har du någon familj?” frågar Natalie och sätter sig i skräddarställning mitt på sängen.

”Japp, två föräldrar och tre syskon.” svarar Rebecca och vrider så hon är vänd mot Natalie. ”Och du?”

”Ja, här bor min mamma och min lillebror.” Natalie ser sorgsen ut i ansiktet och hon tittar ner på sina ben.

”Vart är de nu?” frågar Rebecca och kollar runt mer i rummet. Hon upptäcker en dörr som säkert leder till en garderob eller kanske en egen toalett.

”De har åkt iväg någonstans, som alltid.” Natalie kollar upp på Rebecca och ler. ”Så, jag är nästan alltid ensam.” tillägger Natalie sorgset.

”Alltid? Är inte det ganska skönt? Jag är nästan aldrig ensam, mina två småsystrar skriker och låter hela tiden.” Rebecca suckar.

”Jag fick just en ganska konstig ide.” Natalie kollar på Rebecca som rynkar på ögonbrynen. ”Varför byter vi inte bara?” utbrister Natalie och skiner. Rebecca stirrar chockat på Natalie.

”Byta?” är allt Rebecca får fram.

”Ja, då kan vi prova på hur det är och sen kanske vi lär oss att tycka mer om våra normala liv!” Natalie pratar entusiastiskt och ler med hela ansiktet. ”Vi är ju lika.” Natalie tittar uppmuntrande på Rebecca.

”Okej då, vi byter! 

Söndag igen vilket betyder ännu ett kapitel av mörka makter. 

Hoppas ni gillar det! 

 

 

Natalie vaknar sent nästa morgon, gårdagen med Rebecca var rolig. Natalie kan inte komma på när hon senast hade så roligt med någon. Alla hennes kompisar var bara utseendefixerade och allt de pratade om var hår och kläder. Natalie hade tyckt det var spännande och roligt till en början men nu känns det bara ytligt.

Natalie klär på sig och går till köket. Ingen där. Natalies mamma Annelie och hennes lillebror Linus är nästan aldrig hemma. Natalies mamma har favoriserat Linus, så varje dag nu på sommarlovet har de åkt på morgonen och kommit hem på kvällen. Ibland har de till och med sovit över någonstans och bara struntat i Natalie. Men hon har vant sig. Ibland skriver de en lapp och lägger på köksbordet så hon ska veta att de åkt iväg men idag har de struntat i det. Natalie suckar för sig själv, när deras pappa lämnade dem hade Natalies mamma börjat åka ut på utflykter. Först hade Natalie följt med men sen tyckte hon det vart tråkigt och ville vara ensam hemma, sen dess har Annelie helt struntat i att fråga om Natalie vill följa med. Ibland vill hon bara byta sin familj mot någon mer livlig.

Natalie sätter sig vid matbordet och börjar läsa dagens tidning. Hon sneglar mot telefonen. Alla hennes kompisar är bortresta och hon känner ändå ingen större lust att ringa till någon av dem. Hon tänker tillbaka till gårdagen. Kanske skulle hon kunna ringa till Rebecca. Hon och Rebecca hade bytt hemtelefonnummer igår och nu kommer det väl till pass. Hon slår in numret och väntar på signal.

”Hej, Klaus här.” svarar en i telefonen. Det måste vara Rebeccas pappa, tänker Natalie.

”Hej, det här är Natalie och jag undrar om Rebecca är hemma?” säger Natalie i telefonen.

”Nej, hon är inte hemma just nu. Men kan jag hälsa något.” svarar Klas. Natalie sig lite besviken, hon hade hoppats att hon och Rebecca kunde träffas idag också.

”Säg bara att det var Natalie som ringde.” svarar Natalie och lägger på luren. Hon känner sig otrevlig mot Klaus men hon orkar inte göra annat.

Eftersom Natalie inte har något alls att göra bestämmer hon sig för att gå ut och springa.
Natalie hittar sina träningskläder och drar på sig dem. T-shirten är lite liten men hon struntar i det. För första gången på fem år tar Natalie på sig sina jogging skor sätter upp sitt långa bruna hår i en hästsvans och går ut. Hon springer mot skogen, hon vet att det finns någon slags stig där hon kan springa på. När hon kommer till skogen känner hon sig hemma på något konstigt sätt. Hon har aldrig varit här förutom när hon var liten och hennes pappa tog med henne på picknickar i skogen. Hon drar upp på tempot. Hjärtat slår fortare, hennes puls går snabbare och snabbare. Hon älskade det! Natalie känner endorfinerna spruta ut i kroppen, hon känner sig lyckligare än vad hon har känt sig på många veckor.

När Natalie kommer in ifrån sin springtur är hon trött och har ont i kroppen men hon är stolt över sig själv. Hon tar lite vatten och kollar telefonen. Hon har ett missat samtal. Natalie känner igen numret, det är Rebecca. Hon tar upp telefonen och ringer upp.

”Hej, Rebecca här.” svarar Rebecca i andra luren.

”Hej, det är Natalie.” säger Natalie och tar en till klunk av vattnet.

”Åh, hej!” Rebecca låter glad.

”Jo, jag undrar om du har lusta att hitta på något?” frågar Natalie och går till badrummet.

”Ja, visst. Det skulle vara jätte kul.” svarar Rebecca. Natalie skiner upp.

”Toppen! Uhm, vet du vart jag bor?” frågar Natalie.

”Jag tror det.” svarar Rebecca och småskrattar.

”Okej, kan du komma och en halvtimme?” frågar Natalie och tar fram ett badlakan ur skåpet.

”ja visst, det blir bra!” svarar Rebecca.

”Då ses vi. Hejdå!” Natalie lägger på luren och hoppar snabbt in i duschen. 

Hejsan! Nu är det redan dags för kapitel 3 av min historia! 

Hoppas ni gillar den! 

 

KAPITEL 3

När Rebecca kom hem på kvällen var hon utmattad, efter att Natalie och Rebecca lämnat sjukhusstugan hade de lärt känna varandra och upptäck att de var väldigt lika. Inte bara till utseendet utan personligheten också. Men de hade märkt att de bodde väldigt olika och på det sättet var de inte alls lika. Natalie var tjejkompisen Rebecca önskade att hon hade. Utslagen på Rebeccas rygg och mage hade lugnat ner sig och de allra flesta var borta.

Det var fullt upp på nedervåningen och Emma skrek. Hon och Rebeccas mamma Rut hade varit och storhandlat och tydligen hade Emma inte fått som hon ville. Ibland ville bara Rebecca byta bort sin högljudda familj mot någon lugnare där man kunde i alla fall få någon lugn stund.

Nästa morgon vaknar Rebecca av solljuset i ögonen. Hennes väckarklocka visar att klockan är 05:00. Hon suckar, hon hade hoppats att hon kunde sova längre. Rebecca är pigg så hon känner inte att hon skulle kunna somna om. Hon går upp och börjar klä på sig. Hon smyger nerför trappan och in i köket. Rebecca vill inte väcka några av sina små systrar som kan bli riktiga åskmoln om inte allt blir som de vill. När hon ätit en liten frukost går hon ut i den varma sommarluften.
Det är nästan inga ute så tidigt på morgonen. Så Rebecca får tid att tänka. Hon tänker på doktorn, Natalie och mest av allt den konstiga drömmen och att hon och Natalie hade haft samma.
Rebeccas tankar avbryts av steg i gruset bakom henne. Det är nästan ingen som går på den här vägen, i alla fall inte när Rebecca är ute och går här och det händer rätt ofta. Rebecca och Jack pratar alltid om vägen som deras väg eftersom de är de enda som använder den. Så det betyder att det måste vara Jack. Rebecca vänder sig om och där går Jack med Sixten. Han ler mot Rebecca och hon besvarar leendet.

”Hej du.” säger han när han kommer närmare. Rebecca ler mot honom.

”Hej på dig själv du.” svarar Rebecca och hälsar på Sixten.

”Jag var och hälsade på dig igår, eller ditt hus men du var inte hemma. Vart var du?” Jack försöker låta allvarlig och håller fram en låtsas mick framför Rebeccas mun. Rebecca anar ett leende i mungipan.

”Åh, jag var bara ute och rånade en bank.” säger hon med samma allvarliga röst. Jack börjar skratta, Rebecca smittas av skrattet och börjar skratta hon också.

”Nejdå, jag var med en kompis.” säger Rebecca och kollar på Jacks ansiktsuttryck. Han ser chockad ut fast som vanligt skojar han bara.

”Vad har du för kompis bortsett från mig.” Han börjar kittla Rebecca precis där hon är jätte kittlig. Hon börjar skrika och skratta. Sixten hoppar runt de och biter Rebecca lekfullt på foten.

”En tjej jag träffade på sjukhusstugan.” Rebecca försöker ta luft men Jack kittlar henne ännu mer och Rebecca försöker ta sig ur Jack stenhårda grepp.

”Sjukhusstugan?” Jack släpper Rebecca och kollar oroligt på henne, den här gången är det inte på skämt. ”vad gjorde du där?” Rebecca hör den verkliga oron i rösten, hon skulle inte ha sagt det där. Det sista hon vill är att oroa alla i onödan.

”Äsch, jag hade bara ont i huvudet och gick dit för att få tag på huvudvärkstabletter.” Rebecca hatade att ljuga för Jack men hon ville inte oroa honom. Rebecca såg att hans oro släppte och hon kände sig ändå nöjd med beslutet.

”Vilken tur!” Jack pustade ut onaturligt högt, han var tillbaka till det normala. Rebecca pustade också ut, glad över att ha Jack som sin kompis.

 

Nu tänkte jag lägga ut änne ett kapitel av min historia. Hoppas ni gillar det! 

 

KAPITEL 2

Ända sedan den där drömmen har Natalie ständigt varit rädd för natten och sömn. Tänk om drömmen skulle komma tillbaka med ännu värre skador än den första. Natalie har försökt hålla sig uppe hela nätterna men tillslut har hon ändå somnat, för att sedan vakna upp totalt livrädd. Efter besöket hos doktorn hade det blivit lite bättre med blåmärkena, men det hade börjat komma stora röda prickar. Natalie hade först blivit jätte rädd men sedan försökt lugna ner sig genom att intala sig att det var normalt. Men efter några dagar gick det inte mer, de röda prickarna hade blivit större och mer röda så Natalie bestämde sig för att gå till doktorn igen och se om han visste vad det kunde vara.

Natalie började gå mot sjukhusstugan. Skulle hon åka med familjens chaufför skulle han säkert berätta för Natalies mamma vart hon var på väg och det var det sista hon ville så hon gick. När hon väl kom in andades hon ut. Ingen hade sett henne eller lagt märke till henne. Natalie satte sig ner i väntrummet och väntade på sin tur. Dörren till sjukhusstugan öppnas och in kommer en tjej i Natalies ålder. Natalie känner igen henne för de går på samma skola. Natalie tar snabbt upp en tidning och håller den framför sitt ansikte så tjejen inte ska känna igen henne. Efter ett tag tar Natalie ner tidningen. Den andra tjejen sitter och sneglar på Natalie. Efter ett tag bestämmer sig Natalie för att gå och ta reda vad det är för fel på tjejen mittemot. Natalie slog sig ner bredvid tjejen och stirrade på henne. Hon tyckte nog Natalie var konstig för hon kollade konstigt på Natalie.

”Vad är det?” frågade den andra tjejen efter ett tag.

”Du kollade på mig förut så jag undrade bara vad det var för fel på dig.” svarade Natalie enkelt.

”Åh, jag vet inte varför men du ser så himla perfekt ut. Jag antar att jag försökte hitta ett fel.” det verkar som om hon ångrar sig men Natalie blir smickrad av komplimangen.

”Tack, vad heter du?” frågar Natalie och försöker låta trevlig. Hon är inte van vid att träffa folk som verkar ha så lätt för att prata med folk.

”Rebecca, och vad heter du?” Rebecca ser rakt in i Natalies ögon. Natalie ser sig själv i Rebeccas ögon. Hon blinkar och vänder bort blicken.

”jag heter Natalie.” svarar hon.

”Varför är du här? Jag menar, är du sjuk?” frågar Rebecca och kollar på Natalie, Natalie är rädd för att kolla in i folks ögon så hon kollar på Rebeccas ögonbryn. Natalie funderade på att ljuga för Rebecca men på något sätt kändes det säkert att förklara varför hon var här.

”Jag vaknade upp en morgon med stor blåmärken över hela magen och ryggen.” Natalie gjorde en paus för att se hur Rebecca reagerade. Hela hennes ansikte såg helt chockat ut, Natalie fortsatte. ”Men nu har jag fått massa röda prickar. Över hela magen och ryggen så jag tänkte hit och kolla upp det. Och varför är du här?” Natalie hade kollat på en tavla på väggen hela tiden men nu kollade hon på Rebecca. Hon hade blivit helt vit i ansiktet och stirrade spänt på Natalie.

”Är du okej?” Natalie blev orolig över Rebecca, om hon hade fått något anfall eller så. De var lika gamla men de gick i parallell klass så Natalie visste inte om Rebecca hade någon sjukdom eller så. Rebecca öppnade sakta munnen.

”j-jag med.” stammade hon tyst fram. Natalie spärrade upp ögonen och tittar rakt in i Rebeccas ögon.

”Men hur?” frågade Natalie och Rebecca skakade på huvudet.

”Drömmen, det var du.” säger plötsligt Rebecca. Natalie förstår ingenting. Rebecca kollar på doktorns dörr och fortsätter. ”Det var du i drömmen, du var där. Jag trodde det var jag men det var du.” Rebecca vänder på huvudet för att kolla på Natalies reaktion. Natalie reagerar som Rebecca trodde, hon förstår ingenting.

”Var jag där? I din dröm?” Natalie försöker förstå vad Rebecca menar. Tillslut går det upp för henne. ”Du menar, hon. Jag trodde det var jag.” Natalie förstår vad Rebecca menar. Personen hon trodde var hon själv var i själva verket Rebecca.

”Men varför?” Natalie förstår inte varför Rebecca skulle vara i hennes dröm, hur kunde hon komma in där? Rebecca skakar på huvudet. Hon förstår lika lite som Natalie.

Dörren till läkarens undersökningsrum öppnas och doktorn kommer ut. Han ser lycklig ut och strålar mot de två flickorna.

”Ni behöver inte oroa er, ni har hittat varandra. Nu kan inget skada er.” säger doktorn och går mot utgången, han vinkar åt kvinnan i receptionen och går sedan lyckligt ut ur sjukhusstugan. Rebecca och Natalie kollar på varandra.

”Vad var det med honom?” frågar Natalie och reser sig upp.

”Ingen aning.” skrattar Rebecca och reser sig också upp. Natalie börjar också skratta.

”Han var lite konstig förra gången jag var här, han sa att vi var lika och om vi hade samma efternamn skulle han tro att vi var tvillingar.” fortsätter Rebecca och Natalie börjar skratta ännu mer.

”Du och jag? Tvillingar? Han verkar inte ha alla hästar hemma.” skrattar Natalie. Rebecca och Natalie går mot utgången. Natalie ser en spegel och hon stannar, Rebecca som går bakom går rakt in i Natalie. Natalie står vänd mot spegeln, Rebecca vänder sig om så hon ser sig själv i spegeln.

”Han kanske har rätt.” säger Natalie när hon studerar deras ansikten ett tag. Rebecca kollar på sig själv och sedan på Natalie. De är väldigt lika. 

Halloj! 

Har bestämt mig för att skriva en berättelse är på bloggen. Jag skrev en introduktion förut men sen blev det ingenting av det så jag börjar helt enkelt om nu. 

 

Berättelsen handlar om två tonårstjejer som är väldigt lika, nästan som tvillingar. Deras liv kommer förändras drastiskt när de blir vänner. 

 

Mörka dimmor lägger sig runt mig, de kommer närmare och närmare. Jag försöker ett djupt andetag men dimmorna har börjat linda sig runt mig. Paniken börjar fylla mig och jag börjar få svårt att andas. Jag tittar mig omkring efter hjälp. Jag ser mig själv längre bort, jag börjar skrika men min kopia lyssnar inte. Hon vänder sig bort och går iväg. Det var min sista räddning, jag sluter ögonen och tar ett sista skälvande andetag. 

 

Jag har som sagt lagt ut detta förut men jag kände att man kan inte läsa första kapitlet utan denna lilla introduktion, så imorgon kommer första kapitlet!  

 

Hoppas ni kommer gilla det! 

Hej! 

jag har ju skrivit att jag har tänkt att börja lägga ut en historia här och nu tänker jag att det är dags. Första kapitlet kommer inte nu utan nu kommer bara en liten introduktion. 

 

Historien handlar om två tjejer som är väldigt lika varandra men har väldigt olika liv. Deras liv kommer snart få en oväntad vändning när de får reda på en stor hemlighet som har hållts hemlig ända sen de föddes. När de ger sig in i spelet finns det ingen återvändo. 

 

Detta är en fantasy berättelse och jag ser fram emot att skriva och dela den med er! 

Kanske inte bästa beskrivningen men hoppas iallafall ni blev sugna att läsa. 

 

En liten inledning: 

Mörka dimmor lägger sig runt mig, de kommer närmare och närmare. Jag försöker ett djupt andetag men dimmorna har börjat linda sig runt mig. Paniken börjar fylla mig och jag börjar få svårt att andas. Jag tittar mig omkring efter hjälp. Jag ser mig själv längre bort, jag börjar skrika men min kopia lyssnar inte. Hon vänder sig bort och går iväg. Det var min sista räddning, jag sluter ögonen och tar ett sista skälvande andetag. 

 

Hoppas ni vill fortsätta att läsa och jag hoppas ni kommer gilla den! 

 

See you later!