Hej!
Som jag lovade, första kapitlet i min egna berättelse mörka makter. En aning långt kanske men ska försöka att göra kortare delar.

Hoppas ni kommer gilla det! 

KAPITEL 1

Rebecca vaknar hastigt. Det hade bara varit en dröm, men den hade känts så verklig. Men det var bara en dröm försöker hon intala sig själv. Rebecca känner sig utvilad så hon sätter sig upp i sängen. Då känner hon en smärta genom hela ryggen och i magen. Hon tittar skrämt ner på sin mage. Rebecca drar häftigt efter andan. Hela hennes mage är täckt med blåmärken. Hon reser sig upp och går till spegeln, hon vänder sig om för att kolla på ryggen och där möts hon av sin fasa. Hela hennes rygg är täck av likadana blåmärken som på magen. När Rebecca kollar närmare på ryggen ser hon även små röda prickar som täcker ryggen och sidan. Rebecca börjar undra varifrån de kommer, drömmen kan inte ha varit verklig. Hon drar tröjan ner över magen och ryggen, hon vill inte oroa sina föräldrar i onödan. Nere vid frukostbordet sitter redan hela familjen samlade.

”God morgon Rebecca!” hälsar Rebeccas mamma Rut. Rebecca besvarar hälsningen med ett leende. Hon sätter sig ner bredvid sina små systrar, Ellinor och Emma.

”Vi tänkte åka till stranden idag, har du några andra planer?” frågar Rut och tittar på Rebecca. Hon stelnar genast till när hon tänker på sina blåmärken. Hon skulle inte kunna vistas en dag på stranden utan att mamma och pappa skulle få reda på det.

”Nej, jag tror jag bara stannar hemma idag.” svarar Rebecca och börjar äta på sin frukost. Emma börjar gråta, Rut reser sig upp för att trösta henne. Rebecca får dåligt samvete.

”Vet du vad, Emma, när du kommer hem från stranden lovar jag att då ska jag leka med dig.” Rebecca försöker muntra upp Emma och det funkar, hennes yngsta lillasyster skiner genast upp.

Rebecca går upp på sitt rum igen och försöker hitta kläder som inte sitter åt. Hon klär på sig en gammal tunika hon aldrig använt och ett par shorts. När resten av familjen har åkt bestämmer hon sig för att gå till sjukhusstugan. För att se om läkaren har något botemedel eller någon salva för nu började det göra riktigt ont. På vägen dit möter hon sin bästa vän Jack. De har varit bästa kompisar så länge Rebecca kan minnas.

”Hallå!” ropar Jack, han hälsar alltid på Rebecca så. Hon fylls alltid av sådan glädje när hon hör honom ropa.

”Hej!” svarar hon tillbaka och vänder sig om mot Jack. Han börjar gå mot Rebecca.

”Och vart tror du att du ska ta vägen då?” frågar han Rebecca, hon skrattar lite åt hans försök att göra en viktig min.

”Jag ska bara ta en promenad.” hon vill inte berätta för Jack heller om hennes konstiga dröm eller de ännu konstigare blåmärkena. Hon känner på sig att det bara skulle bli problem.  ”Och vad sysslar du själv med?”

”Skulle bara ut och rasta hunden.” Rebecca ler, hon älskar Jacks hund. Det är den mest gulligaste varelsen på jorden. Rebecca sätter sig på huk och fram kommer lilla Sixten fram. Sixten hoppar upp på hennes knä och börjar slicka henne i ansiktet. Hon börjar skratta och lyfter bort hunden från ansiktet. Jack kommer fram och lyfter upp den i famnen.

”Så, ska vi ta sällskap?” frågar Jack och släpper ner Sixten på backen.

”Faktiskt så ska jag göra några ärenden i stan, men vi kan ju alltid ta sällskap dit.” Rebecca försöker att inte göra Jack misstänksam mot henne.

”Okej, då säger vi så.” Jack sträcker fram handen och Rebecca tar den och skakar den skämtsamt. Båda skrattar och börjar gå mot stan. När de kommer till korsningen säger de hej då och går skilda vägar. Rebecca styr genast stegen mot sjukhusstugan. När hon kommer in anmäler hon sig i receptionen och går och sätter sig i väntrummet. När hon suttit och väntat en stund kommer en tjej i hennes ålder ut från undersöksrummet.

”Blåmärkena kommer lägga sig efter några dagar, men känner du att det gör ont ta de här tabletterna. Du får helt enkelt bara ha tålamod.” doktorn säger det till tjejen, hon nickar och tar emot tabletterna doktorn ger henne. När hon går förbi Rebecca i väntrummet märker Rebecca att hon håller handen för sin mage, nästan som om det var där hon hade blåmärken.

”Rebecca Karlsson.” ropar doktorn och Rebecca reser sig upp och går in i undersöksrummet.

”så, vad är felet med dig?” frågar doktorn snällt och Rebecca svarar genom att dra upp tröjan över magen. Doktorn tittar fundersamt på blåmärkena.

”Jag vet inte vart de kommer ifrån, finns det någonting som får det att försvinna?” frågar Rebecca.

”Jag säger som jag sa till den andra tjejen: det kommer gå över, var försiktig bara. Jag ska ge dig några tabletter mot smärtan men endast mot smärtan. Ta de bara om det gör ont och inte bara för säkerhetsskull, okej?” Rebecca nickar och doktorn plockar fram en likadan ask han gav tjejen före. Rebecca tackar och börjar gå mot utgången.

”Du är väldigt lik henne.” Rebecca vänder sig om och tittar på doktorn. Han fortsätter. ”Hade ni inte haft olika efternamn skulle jag tro att ni var tvillingar.” Rebecca nickar skrämt och skyndar sig ut därifrån.