Nu tänkte jag lägga ut änne ett kapitel av min historia. Hoppas ni gillar det! 

 

KAPITEL 2

Ända sedan den där drömmen har Natalie ständigt varit rädd för natten och sömn. Tänk om drömmen skulle komma tillbaka med ännu värre skador än den första. Natalie har försökt hålla sig uppe hela nätterna men tillslut har hon ändå somnat, för att sedan vakna upp totalt livrädd. Efter besöket hos doktorn hade det blivit lite bättre med blåmärkena, men det hade börjat komma stora röda prickar. Natalie hade först blivit jätte rädd men sedan försökt lugna ner sig genom att intala sig att det var normalt. Men efter några dagar gick det inte mer, de röda prickarna hade blivit större och mer röda så Natalie bestämde sig för att gå till doktorn igen och se om han visste vad det kunde vara.

Natalie började gå mot sjukhusstugan. Skulle hon åka med familjens chaufför skulle han säkert berätta för Natalies mamma vart hon var på väg och det var det sista hon ville så hon gick. När hon väl kom in andades hon ut. Ingen hade sett henne eller lagt märke till henne. Natalie satte sig ner i väntrummet och väntade på sin tur. Dörren till sjukhusstugan öppnas och in kommer en tjej i Natalies ålder. Natalie känner igen henne för de går på samma skola. Natalie tar snabbt upp en tidning och håller den framför sitt ansikte så tjejen inte ska känna igen henne. Efter ett tag tar Natalie ner tidningen. Den andra tjejen sitter och sneglar på Natalie. Efter ett tag bestämmer sig Natalie för att gå och ta reda vad det är för fel på tjejen mittemot. Natalie slog sig ner bredvid tjejen och stirrade på henne. Hon tyckte nog Natalie var konstig för hon kollade konstigt på Natalie.

”Vad är det?” frågade den andra tjejen efter ett tag.

”Du kollade på mig förut så jag undrade bara vad det var för fel på dig.” svarade Natalie enkelt.

”Åh, jag vet inte varför men du ser så himla perfekt ut. Jag antar att jag försökte hitta ett fel.” det verkar som om hon ångrar sig men Natalie blir smickrad av komplimangen.

”Tack, vad heter du?” frågar Natalie och försöker låta trevlig. Hon är inte van vid att träffa folk som verkar ha så lätt för att prata med folk.

”Rebecca, och vad heter du?” Rebecca ser rakt in i Natalies ögon. Natalie ser sig själv i Rebeccas ögon. Hon blinkar och vänder bort blicken.

”jag heter Natalie.” svarar hon.

”Varför är du här? Jag menar, är du sjuk?” frågar Rebecca och kollar på Natalie, Natalie är rädd för att kolla in i folks ögon så hon kollar på Rebeccas ögonbryn. Natalie funderade på att ljuga för Rebecca men på något sätt kändes det säkert att förklara varför hon var här.

”Jag vaknade upp en morgon med stor blåmärken över hela magen och ryggen.” Natalie gjorde en paus för att se hur Rebecca reagerade. Hela hennes ansikte såg helt chockat ut, Natalie fortsatte. ”Men nu har jag fått massa röda prickar. Över hela magen och ryggen så jag tänkte hit och kolla upp det. Och varför är du här?” Natalie hade kollat på en tavla på väggen hela tiden men nu kollade hon på Rebecca. Hon hade blivit helt vit i ansiktet och stirrade spänt på Natalie.

”Är du okej?” Natalie blev orolig över Rebecca, om hon hade fått något anfall eller så. De var lika gamla men de gick i parallell klass så Natalie visste inte om Rebecca hade någon sjukdom eller så. Rebecca öppnade sakta munnen.

”j-jag med.” stammade hon tyst fram. Natalie spärrade upp ögonen och tittar rakt in i Rebeccas ögon.

”Men hur?” frågade Natalie och Rebecca skakade på huvudet.

”Drömmen, det var du.” säger plötsligt Rebecca. Natalie förstår ingenting. Rebecca kollar på doktorns dörr och fortsätter. ”Det var du i drömmen, du var där. Jag trodde det var jag men det var du.” Rebecca vänder på huvudet för att kolla på Natalies reaktion. Natalie reagerar som Rebecca trodde, hon förstår ingenting.

”Var jag där? I din dröm?” Natalie försöker förstå vad Rebecca menar. Tillslut går det upp för henne. ”Du menar, hon. Jag trodde det var jag.” Natalie förstår vad Rebecca menar. Personen hon trodde var hon själv var i själva verket Rebecca.

”Men varför?” Natalie förstår inte varför Rebecca skulle vara i hennes dröm, hur kunde hon komma in där? Rebecca skakar på huvudet. Hon förstår lika lite som Natalie.

Dörren till läkarens undersökningsrum öppnas och doktorn kommer ut. Han ser lycklig ut och strålar mot de två flickorna.

”Ni behöver inte oroa er, ni har hittat varandra. Nu kan inget skada er.” säger doktorn och går mot utgången, han vinkar åt kvinnan i receptionen och går sedan lyckligt ut ur sjukhusstugan. Rebecca och Natalie kollar på varandra.

”Vad var det med honom?” frågar Natalie och reser sig upp.

”Ingen aning.” skrattar Rebecca och reser sig också upp. Natalie börjar också skratta.

”Han var lite konstig förra gången jag var här, han sa att vi var lika och om vi hade samma efternamn skulle han tro att vi var tvillingar.” fortsätter Rebecca och Natalie börjar skratta ännu mer.

”Du och jag? Tvillingar? Han verkar inte ha alla hästar hemma.” skrattar Natalie. Rebecca och Natalie går mot utgången. Natalie ser en spegel och hon stannar, Rebecca som går bakom går rakt in i Natalie. Natalie står vänd mot spegeln, Rebecca vänder sig om så hon ser sig själv i spegeln.

”Han kanske har rätt.” säger Natalie när hon studerar deras ansikten ett tag. Rebecca kollar på sig själv och sedan på Natalie. De är väldigt lika.